söndag 30 maj 2010

Strömavbrott

Söndag den 30:e maj är hemresedag. Dagen började med att väckarklockan ringde 7.30. Det hade tagit en timme från flygplatsen till hotellet igår, dessutom ska vi lämna bilen så vi ville ha ganska god tid på oss. Strax efter att väckarklockan ringt går strömmen i Istanbul. Det betyder att trafikljusen inte fungerar. Det betyder även att det inte kommer en droppe vatten ur kranen. Och luftkonditioneringen stannar. Men min största oro är om det finns kaffe... Vi tar oss ner till hotellfrukosten och där fanns en termos nescafé som personalen fixat och jag kan slappna av. Lagom till vi ätit färdigt kommer strömmen tillbaka och vi får vatten på rummet igen. Trafiken är mycket lugnare på söndagförmiddagen och förutom att inlämning av hyrbilen strular med att vi får betala en extra p-biljett (som kostade mindre än en Coca-Cola på flygplatsen så det gjorde inte så mycket) går det fortaren än vi trodde. Lina och jag gratulerar varandra till 205 mil i en kaotiskt turkisk trafik utan en endaste repa på hyrbilen :-)
Så småningom kliver vi ombord planet hem och säger adjö till Turkiet för denna gången efter en helt fantastisk resa!

Bazarernas Bazar

Lördag morgon den 29:e maj vaknar vi i Tekirdag. Igår kväll minglade vi runt lite på festivalen efter att ha checkat in på hotellet. Tekirdag är en stad snarare än en turistort, känd för sin Raki-fabrik. Medan vi är kvar på hotellet bokar vi ett nytt hotell över internet i Istanbul som ligger på promenadavstånd från Kapali Carsi, The Grand Bazaar. Enligt expedia.se har hotellet även parkering, så vi lätt kan komma till flygplatsen i morgon.

Vi har drygt 10 mil till Istanbul och vägen är rätt tråkig. Turligt nog har vi en cache att stanna vid längs vägen... Det finns inga kartor över området där cachen finns men med lite turkisk intuition hittar vi dit även om det säkert inte var snabbaste vägen. Strax innan vi kommer fram står en plaststork i bo - trodde vi ända tills den rör på sig. Det var en vit stork med 4 ungar som häckade i byn.
Så småningom kom vi fram till cachen och trots att den legat ute i 2 veckor var vi de första att logga den, jättekul att loggat en FTF i Turkiet :-) http://www.geocaching.com/seek/cache_details.aspx?guid=ef3e8fa1-f359-481c-843c-7c4281577599

Och inte nog med det, cachen låg på en flygplats där det även fanns ett modellflygfält. Det blev lite modellflygsnack oss RC-piloter emellan. Jag blev himla sugen på att börja flyga igen.
Vi åkte vidare in mot centrum, tempot på den 3-5-filiga motorvägen gick alltmer ner mot promenadfart när vi närmade oss centrum, men vid 15-tiden kom vi utan några som helst problem fram till Otel City. Efter några djupa andetag på hotellet tog vi apostlahästarna till The Grand Bazaar.
Bazaren var en mäktig upplevelse. Jag drabbades av information overload, jag bara gled omkring och försökte ta in alla intryck. Vi har varit i flera bazarer, men denna var helt enastående - så stor, så mycket affärer, så mycket turister, så överdådigt med prylar.
Vi åt en god Döner Kebap i bazaren och minglade vidare. Både Lina och jag hade lite saker vi egentligen ville shoppa men energin räckte inte tyvärr. Vi beundrade takmålningarna.
Vissa försäljare tyckte det var extra jobbigt.
Bazaren stänger och låser omkring hela området kl 19, så vi begav oss ut i den Istanbulska sommarkvällen. Ett konstigt fågelläte drar till sig vår uppmärksamhet. Efter konsultation av både internet och wikipedia står det klart att det förutom vanlig tornseglare även finns Alpseglare i Istanbul. På väg hemåt mot hotellet blev det kaffe och milkshake och vi beundrade skyltfönstren i storstaden med allehandla ting.
Väl tillbaka på hotellet la vi oss med fötterna högt och vilade. Framåt 22-tiden letade vi oss ut i sommarnatten för en bit mat. Minglet hade ändrat karaktär, gatuförsäljare hade dukat upp sina klädbutiker på filtar på marken. Vi hittade ett gatukök som gjorde Kebap i bröd och tog med oss upp på hotellet. Mätta både i magen och på intryck somnade vi gott.

Kontinentpassage

Frukosten fredag 28:e maj bjöd på ett märkligt möte. Pensionatet visade sig ha en annan gäst, en irländare. Inget märklig i det om det inte varit för att vi suttit vid samma bord och ätit lunch 4 dagar tidigare. Vi pratade lite, han jobbade som fotograf hemma, men hade tagit en månads avbrott i jobbet hemma för att resa runt i Turkiet för att se om han kunde försörja sig som resefotograf. Han åkte med de allmänna busslinjerna.

Efter frukost åkte vi till grodbron.
 Eller rättare sagt, en väldigt vacker gammal bro med en disablad cache (http://www.geocaching.com/seek/cache_details.aspx?guid=ffc2fe55-9f1c-4240-9b8c-9944d46cbe62) vid och massor av grodor i vattnet under. Vi hade hört grodorna spela på kvällen före när vi åt middag trots att det var långt bort. Efter lite letande hittade vi cachen, mycket riktigt fanns den kvar som en logg antydde, men det var bara en plastpåse med logg.

Vi hade fått tips av irländaren att besöka festivalen i den närbelägna byn Ayvacik, vi tog en mindre väg dit och kom rakt in i centrum. Festivalen var nomadfolkens festival men tyvärr var den slut när vi kom, vi såg endast några enstaka nomadkvinnor i sin fascinerade färgglada klädsel. Däremot var grönsaksmarknaden helt enastående och vi minglade runt lite.
Vi köpte med oss vår standardfärdkost - solmogna körsbär. Det har gått åt 3 kg under resan...
Vi styre vidare norrut, vi hade lite planer på att köra förbi Troja, där fanns nämligen en cache... På vägen får Lina syn på några stora fåglar vid en flodbädd - tre st svarta storkar till! När vi kliver av bilen känns det nästan overkligt varmt, termometern visar 35ºC och luften står helt stilla och solen gassar från en molnfri himmel.
Vi åker vidare på småvägar och stannar och lunchar sent vid en liten vägrestaurang mitt i ingenstans. Mycket trevlig miljö och god mat och ägaren pratar inte ett ord engelska eller tyska. Vi lyckas ändå berätta att vi kom från Sverige och jag blev kallad "blekansikte". Han plockar solvarm frukt direkt från träden till oss. En sorts grön, syrlig men fräsch hård aprikos som på marknaderna går under namnet Erik. Gott men annorlunda.
OpenStreetMap-kartan finns en mindre väg utsatt upp mot Troja, vi kör tillbaka en bit och svänger in på den. Det är en grusväg som går genom ett jordbrukslandskap. Vi får se svarthuvad sparv för andra gången, risfält
och stora ytor konstbevattnade fält. När vi är nästan framme i Troja möter vi den, den Trojanska Geten!
Väl framme i Troja visar termometern i bilen fortfarande 32-34C. Vi har ett möte, tittar på kartan, vevar ner fönstren, tittar på varandra och kör vidare... Troja var helt enkelt för varmt idag efter att fortfarande ha de fantastiska ruinerna i Hierapolis i färskt minne.

Vi närmar oss den stora staden Canakkale,
en militärstrategiskt viktig plats i alla tider som bevakar sundet där Marmarasjön rinner ut i Medelhavet. Vi tar oss ned till hamnen och lyckas ta oss ombord färjan
tillbaka till Europa. Kösystemet var spännande, en massa bilar som quadrupelparkerat och sedan gått där ifrån, men när man skulle åka med färjan skulle man bara köra runt köerna och köpa biljett när man körde på. En vänlig engelsktalande turk fixade snabbt biljett för 2 TL provision, det var det värt.

Vi var lite spända på ett se om ordning uppstod ur tomma intet på europeiska sidan. Nja, så var det väl kanske inte, men trängseln minskade betydligt. Olivodlingarna var bytta mot milsvida böljande sädesfält. Vi valde att svänga av stora vägen och köra kustvägen. Trafiken var så gott som obefintlig, turkarna visste vad som komma skulle... Vi fick se en stor rovfågel som vi kunde följa länge, trots det kunde vi inte säkert bestämma den, men troligen var det en ormörn.

Vägen blev allt smalare och kusten allt brantare.
Så småningom blev det bara en grusväg kvar och skymningen började falla. Vi snirklade fram på en serpentinväg utan räcken med en otrolig blomsterprakt i takt med att mörkret föll.
Vi kom fram till Tekirdag när fredagskvällen övergått i helt mörker. Det pågick en festival och var totalt kaos men tack vare Loenely Planets guide hittade vi ett hotell. De hade bara ett rum ledigt - sviten... Prislappen var ändå rätt moderat med slitna trasiga laminatgolv och väl inrökt, men badrummet var stiligt.

Oliver, oliver, oliver, bara oliver så långt man ser

Frukosten tordag 27:e maj vid strandpromenaden i Foca hade en förtjusande usikt.
Våra planer för dagen var inte direkt kristallklara, vi visste bara att vi skulle åka norrut. Dagens första stopp var en cache som inte var loggad på nästan två år. Cachen hittades snabbt, plastpåsen den låg i var däremot helt uppfrätt av solens ljus. Regnvattnet hade tyvärr letat sig in i lockets springa och när vi öppnade den hällde vi ut en deciliter vatten. Konstigt nog var den inte möglig inuti, det kanske blir för varmt i solen ibland?
Strax efteråt stod en biodlare och sålde honung och pollen i vägkanten. Vi stannade och köpte en liten burk honung och försökte berätta att vi var biodlare. Det gick inte tyvärr. När vi satte oss i bilen för att åka igen kom Lina på att jag kanske hade bilder i netbooken. Jojomen, visst fanns det bibilder. Vi tog fram netbooken och visade honom svenska biodlingsbilder och då trillade poletten ner och han blev eld och lågor. En obegriplig diskussion om Varroa-bekämpning mm följde, men det var väldiggt kul. När vi åkte så blev vår lilla honungsburk uppgraderad till en stor burk och en adress till honom i byn Yeni Foca följde med hem.
Sedan kom vi förbi något som visar en av Turkiets baksidor - bristen på luftrening. Vi tror det var ett stålverk vi åkt förbi och hela dalen var fylld av dis. I Turkiet lyckas man hålla liv i hur gamla bilar som helst, men uppenbarligen har även bilarna ett slut, här väntar en hög på omsmältning.
Vi svängde lite inom landet för att vi misstänkte att den lilla vägen över Bergamo (Pergamon) skulle vara vacker. Dagens Bergamo är en rätt sömnig liten stad som inte riktigt förstått att de ligger i skuggan av helt fantastiska ruiner. Vi parkerade vid "Red Basilika"
och åt en mycket god Pide (turkiskt pizza) längs bygatan till turkiskt pris istället för turistpris. Tyvärr var det för varmt för att stanna längre och titta på ruinerna, det var en bit över 30C och vindstilla. På vår väg ut ur staden kunde vi se berget där det antika Pergamon låg. Vi tog en bild upp emot teatern, på utsnittet får man en viss uppfattning om hur högt den ligger och hur stor den är.
Här finns även resterna av en akvedukt kvar.
Den mindre vägen vi valt att åka norrut tog oss över på serepentivägar över ett pass på 700 meter genom en fantastisk vacker tallskog med tidvis väldigt blockig terräng.
Sedan börjar det... oliver, oliver och oliver. Resten av vägen upp till Dardanellerna var huvudsakligen olivodlingar.
Så småningom siktade vi in oss på att hitta natthärberge vid den antika ruinstaden Assos. Lämligt nog fanns det ett par cacher här också...
Efter att kört vilse ett bra tag i de två byarna - den ena inklämd vid vattenbrynet (Assos), den andra (Bahramakale) är faktiskt resterna av den den antika staden hamnade vi på ett förtjusande pensionat. Byn är byggd i sten och plötligt kom vi in i ett svalt hotellrum utan luftkonditionering - märklig känsla efter att suttit och svettats i bilen med drygt 30C och sol hela dagarna.
Vi tittade på solnedgången från klippan och åt sedan en födelsedagsmiddag för mig på en av restaurangerna i byn.
I Turkiet finns alltid vildkatter och oftast vilda hundar närvarande. Hundarna är sällan närgågna, katterna däremot vet att vi restauranger gäller det att se så söt ut som möjligt.
De gör ett fantastiskt bra jobb att hålla borta skadedjur så man hör aldrig någon jaga bort dem med mer än ett Shhh!
Från takterrassen på restaurangen hade vi utsikt över byns elcentral - kanske inte så konstigt att vi haft några strömavbrott under resan? I själva verket mera konstigt att ström och internet oftast fungerar.

Solsting och bisting

Onsdagen började med frukost på stan. På en tvärgata från centrum hittade vi en mysig restaurang som var öppen och efter konsultation av iPhonens reselexikon kunde vi få fram att det vi ville ha var frukost. Det var kanske inte så självklart för vi hade tagit sovmorgon och klockan var nästan 11.

Vi körde vidare norrut längs kusten med fantastiska vyer. För en svensk var det intressant att se militärövningen som pågick, vi såg fler helikoptrar än vad som finns i hela vårt svenska försvar. Då turkiska militärfängelser inte verkar så lockande bestämde vi oss för att avstå fotografering...
Sedan dyker resans första bikupor upp! Självklart att vi måste vända och spana in dem. På den lilla grusvägen dyker en färgglad fågel upp, fort fram med kikare och fågelbok - det visade sig vara en biätare!
Vi hittade bikuporna och jag smög mig fram med kameran, väldigt många kupor var samlade på samma ställe, vi undrar varför? Medan jag fotograferade stod Lina på avstånd och tittade på och plötsligt attackerade  ett bi henne. En vild dans följde innan hon slutligen blev stungen i pannan. Nu ändrade Lina tonfall och började prata om biätaren som en väldigt trevlig bekantskap - fiendens fiende...

Vi körde vidare mot norr och ut mot en udde mot staden Çesme. På väg dit passerade vi allt fler turistgetton, bland annat ett helt i grönt.
Så småningom hamnade vi på ett café vid medelhavets strandi byn Ilica.
Vårt mål i cafébyn var en cache, http://www.geocaching.com/seek/cache_details.aspx?guid=6fcd2549-7cc3-42da-96fd-8dd88600493b.
Vi hade ingen aning om vad som egentligen väntade oss, det stod något om "public bath and thermal spring" och "on the beach". Efter att ha hittat en parkeringsplats i skuggan (29C grader och vindstilla) så följde vi gpsen ut i hamnen. Längst ut på en pir finns ett omklädningsbås och några "pooler" halv inringade av stenar i vattenytan och massor av folk som badar.
Jag doppar ner GPSen (som även har termometer) och mäter vattentemperaturen till 32C! Nu lyckas faktiskt Lina övertyga mig om att bada för andra gången på resan... Jag hämtar badkläder och handdukar i bilen och sedan provar vi. Märklig känsla att bada där skållhett vatten strömmar ut i hålor längs piren och blandas med medelhavets iskalla (kanske 18C?) vatten. Det är nog en av de fräckaste cacher vi har gett oss på.
På udden fanns ett antal andra cacher, vi lyckades bara komma nära en av dem, övriga var för otillgängliga.
Via vackra vyer
 hamnade vi på café i Çesme och beställde glass... När den kom in visade det sig vara hur mycket glass som helst och i värmen gick det inte att hinna äta upp innan det rann över kanten. En stor glasskatastrof inträffade då Linas chokladglass rann ut över den vita duken...
Vi hade inte riktigt bestämt var vi skulle ha nattkvarter, vi körde rakt igenom centrum på stodstaden Izmir utan att riktigt hitta något som verkade lockande. Lite överläggningar längs vägkanten vad vi skulle göra, efter läsande i guideboken bestämde vi oss för att sikta på den gamla staden Foca. På väg ner mot byn kom vi runt ett hörn och såg den magnifika solnedgången och det fick bli tvärbromsning för ett "Kodak-moment".
Vi hittade ett fint hotell i den mysiga byn, tyvärr fick bara tag på dyr och dålig turistmat.

En sista nationalpark innan färjan hem

Jag sover normalt bara 7 timmar så jag vaknade pigg kl 5. Internet har varit mycket, mycket bra i Estland, Lettland och Litauen, men Polen h...