Gränstrakter mot Kaliningrad

När väckarklockan ringde och vi drog ifrån gardinen kunde vi redan se land. Resan in till hamnen i Klaipeda är dock mycket lång, det finns en långsmal ö som sträcker sig långt, långt norr om själva hamnen som färjelinjen går innanför.

Precis på utsatt tid rullade vi i land och vi programmerade in närmaste bankomat några km bort i bilnavigatorn. Väl där såg det ut som personalingången till hamnen, men vi tog fram OpenStreetMap och vår hand-GPS ledde oss exakt rätt fram till uttagsautomaten innanför dörren i entrén. OSM är ofta helt fantastiskt bra.

Nästa händelse blev dagens första möte med järnvägen, ett 63 vagnar långt godståg passerade. Järnvägsövergångar är annars det mest annorlunda i trafiken här, massor av övergångar med bara ljussignaler och vid dem är det stopplikt, även ute på landsvägar.

Vi fortsatte söderut och österut inåt landet i ett jordbrukslandskap som i början var till förväxling likt hemma.

Men så småningom började det ändra sig lite. Till exempel är det helt galet mycket stork här.

Vi stannade i en affär och handlade lunch och den intogs vid en badsjö utan namn mellan två byar vars namn jag inte kan stava till. Precis när vi klev av bilen hörde jag en fågel jag inte kände igen, men efter en stund gick det upp för mig att det var grannen som höll på att pumpa upp en luftmadrass...

Jordbrukslandskapet förbyttes till skog och nu började det faktum att vi äntligen åkt på semester komma ifatt oss. Lina kunde inte hålla sig vaken och när även jag började gäspa svängde vi in på en liten skogsväg och parkerade i skuggan och sov middag.

Efter tuppluren stannade vi vid en geocache men i värmen var vi för lata för att klättra upp och logga, temperaturen har pendlat mellan 27-28C sedan vi kom iland i morse.

Monument med informationstavla endast på litauiska

Ruinerna från kollektivjordbruken står kvar. På de flesta håll är dock marken välskött även om det finns områden med outnyttjad mark. Det finns mycket ödegårdar, men det är mest byggnaderna som är övergivna.

Vi svängde av från de lite större vägarna och följde gränsen till Ryssland (Kaliningradenklaven) en bit. Vi har inga som helst planer på att söka dagsvisum dit, det räckte med att GPSen trodde vi var på andra sidan floden på ett ställe.

Ryssland i bakgrunden

Vid 17-tiden styrde vi till närmaste större väg och stad. På landsbygden finns varken hotell eller restauranger. I staden Vilkaviskis (som ligger på huvudvägen mellan Kaliningrad och Vilnius) hittade vi ett hotell (endast ett i hela staden). Och efter att ha kört runt och letat matställe och bara hittat två take-away-kebaberier så fick det bli middag på hotellets restaurang. Fortsätter det så här blir det svårt att göra av med pengar på denna resan, ingen som vill ha dem och allt är väldigt billigt.

Lite förvånande fungerar inte engelska i kommunikation ens med yngre människor. Vi är hänvisade till teckenspråk och ovanan vid utländska turister märks, vissa är faktiskt inte helt lämpade för sina servicejobb.

I morgon åker vi mot Vilnius, får se om vi kommer fram. Vi har två earthcacher och en biodlingsbutik vi ska försöka hitta längs vägen dit.