tisdag 25 april 2017

Att föröka upp genbankspotatis

Den nordiska växtgenbanken Nordgen ger varje år privatpersoner möjlighet att köpa en lite mängd frö, lökar eller potatis av sorter som de förvaltar i genbanken. Och jag brukar passa på att köpa ett par sorter.  Man får tre pyttepotatisar  som är odlade i labb i smittfri miljö. Tanken är sedan att man själv ska föröka upp potatisarna så att man året efter har egen sättpotatis.


I år föll valet på följande tre sorter (Text och bild från Nordgen):



ELSA
Framtagen vid Sveriges Utsädesförening 1948. Odlas fortfarande i liten omfattning i sydöstra Sverige. Sen matpotatis med ovala, släta knölar med grunda ögon. Ljusgul köttfärg, ofta något flammig. Relativt god motståndskraft mot kräfta, bladmögel, brunröta, krussjuka, vanlig skorv och Phoma. Svagheten är dess mottaglighet mot rostringar. God kokkvalitet och fast konsistent.


RAUDAR ISLENSKAR (Gammal Svensk Röd)
Mycket gammal lokalsort och ev. den första som kom till Island 1760. Anses vara en av de sorter som Jonas Alströmer hade med sig från Holland och Frankrike 1720-1730. Odlades också i Finland, Norge och Sverige. Medelsen, sätter många knölar. Rundkorta ovala, lite tillplattade knölar med djupa ögon. Gult kött, ofta med rödfärgade kärlsträngar. Kan uppnå mycket hög torrsubstanshalt och är mycket välsmakande med sötaktig smak. Motståndskraftig mot kräfta, vanlig skorv, stjälkbakterios och mop top.

   


HANKKIJAN TUOMAS

Framtagen vid finska Hankkija Plant Breeding Institute 1975. Medeltidig, mjölig matpotatis med ljusgul till gul köttfärg och grunda ögon. Skörden oftast riklig men sorten är ofta småfallande. Knölformen oval och enhetlig. Välsmakande och med högt stärkelseinnehåll. Har överlag god motståndskraft mot olika sjukdomar.

Då  potatisarna är små så förgror jag dem inne i små krukor som första steg. Jag lägger potatisen på jorden och trycker ner den så ca halva potatisen ligger under jord.  Därefter vattnar jag lite. Krukan ställs ljust och i ca 15 grader. I år hade potatisarna fått vänta lite på att bli satta och legat lite varmt så de hade fått långa groddar.

Vill man få ut extra många plantor kan man bryta av en del av groddarna som kommer och plantera dem  i jord så utvecklas de till en ny planta. Detta blir en vegetativ förökning och blir sortäkta potatis även om man inte satt en knöl. Groddarna petar man bar ner i jorden. 


Man kan också dela potatisen och på så sätt få fler potatisplantor, så länge man har ett groddöga på varje bit. Det väljer jag att inte göra på så här små potatisar även om det går. Däremot gör jag ofta så på riktigt stora sättpotatisar som sak ut i landet. I själva verket är potatis så livskraftig att om du skalar potatisen tjockt kan du äta potatisen till middag och sätta potatisskalet för att få potatis plantor att sätt ut i landet!

När potatisarna har börjat gro i sina  små krukor sätter jag dem   i  20 liters hinkar med dräneringshål i botten.  Jag fyller ca 10cm jord i botten sätter potatis och jordklump från krukan på jorden och täcker så att blasten precis sticker upp. Allteftersom  blasten växer fyller jag sedan på jord tills hinken är full. 

Att odla i hink är inget jag normalt gör med potatis men vi har mycket sork som gärna tar sig ett smakprov på allt som växer under jord. Inget stort problem när man har flera meter av en sort i landet men helt förödande när man bara har ett fåtal små sättor. Så hinkodlingen av genbankspotatisen är  ett sätt att öka chansen att ha en större mängd sättor till nästa år. Fjolårets hinkodling av potatisar från Nordgen resulterade i 30-60 sättpotatisar av varje sort så i år har det blivit långa rader i landet av Svensk Rödbrokig, Tersus och Kongo.

fredag 21 april 2017

Protein eller energi?

Förenklat kan man säga att bin äter tre saker, pollen, nektar och vatten.

Näringsämnen

Pollen är grundstommen och är huvudnäringen för bina förutom energi och det fyller binas behov av proteiner, fetter, vitaminer och mineraler. Det är pollen som bygger upp cellerna.

Nektar ger energin som krävs för att driva cellerna när de väl är uppbyggda. Det fungerar även som flygbränsle och som värmebränsle för bisamhället. Nektar innehåller små mängder mineraler och vitaminer men det är osäkert om detta har någon betydelse för bin som samtidigt har tillgång till pollen.

Vatten behövs för att ge rätt konsistens på fodret och är även en källa för mineraler.

Vad är bäst?

Bina är vad man kallar supergeneralister när det kommer till maten. De kan äta pollen och nektar från nästan vilka växter som helst och kan ta tillvara nästan vilka sockerrika växt- och fruktsafter som helst (se länk i slutet av texten).

Pollen

Tack vare att det normalt finns en så stor variation i pollentillgången så blir binas fulla behov av olika aminosyror och fetter tillgodosett. Men bina blir ändå lätt blir lurade av olika pulver, t.ex. kan man ibland se bin rulla sig i sågspån i tron att det är något näringsvärde. Majsmjöl från viltfoderplatser har mina egna bin hämtat hem massor av. Detta har ringa värde för dem. Bina har en naturlig reserv för att klara sig mellan olika sorters drag. De får inte brister förrän de haft en ensidig diet en längre tid.

Nektar

Det är lika naturligt för ett bi att hämta nektar från en blomma som att slicka ett klibbigt blad efter bladlöss eller att dricka fruktsaft från ett övermoget hallon. Bina tillsätter enzymer som spjälkar nektarn och ger den antibiotiska egenskaper. Därefter torkas den behandlade nektarn och lagras in i celler som honung. De antibiotiska och eventuellt andra hälsobefrämjande egenskaperna kommer alltså inte från blommorna utan är något bina tillför. Däremot har det mesta av doft och smak sitt ursprung i källan. Fruktsaft, blomsternektar eller honungsdagg ger olika smak.

Socker

Vad händer då när bina blir matade med sockerlösning gjord på strösocker? Ur binas synvinkel är det inget annat än ett mineralfattigt drag av en sockerhaltig saft. Den spjälkas, torkas, får enzymer och lagras in som vilken honung som helst.
Därmed inte sagt att sockerfodret är helt likvärdigt. Avsaknaden av mineraler och vitaminer kan ha betydelse för binas flora av mjölksyrabakterier i magen, men det skulle lika gärna kunna vara vattnet i sockerlösningen som är orsak till eventuella skillnader. Troligtvis är det skillnad på brunnsvatten, klorerat kranvatten och destillerat vatten. Det enda man kan säga säkert är att pollen har en avsevärt mycket större betydelse i dessa sammanhang än i vilken form biet får sin energi.
Ur vårt perspektiv så saknar den inlagrade "sockerhonungen" nästan doft och smakar väldigt lite, mest bara sött. Men det som lagras in i cellerna får samma antibiotiska egenskaper som annan honung, egenskaperna är ju till för att göra den lagringsduglig för bina.

Fördjupning

Om man vill läsa mer om binas näringsbehov är en bra och lättillgänglig artikeln denna på Beesource. Här finns även lista på sockerarter bina inte kan tillgodogöra sig.
http://beesource.com/resources/usda/honey-bee-nutrition-and-supplemental-feeding/
På Alingsås Biodlareförenings hemsida har Curt Augustsson också ställt samman en mera omfattande beskrivning av binas näringsbehov för den som vill veta mer
http://kupan.se/?page_id=214

lördag 15 april 2017

Nu har den tutat färdigt!


Jag hyser ett stort förakt för mina ingenjörskollegor som konstruerar konsumentelektronik som tutar som fan titt som tätt. Testas inte prylarna utanför labbet? Många prylar piper när strömmen kopplas på, det är mycket irriterande när man bor på landet och har svajigt elnät och man vaknar helt i onödan och får reda på att "nu har vi spänning".

Men det som verkligen fått mig att tappa tron på ingenjörskonsten är en bakmaskin som marknadsförs med att "ställ in timern och vakna till doften av nybakad bröd". I verkligheten vaknar man första gången till ett jävla tutande efter en halvtimme när man kan hälla i nötter, sedan två timmar senare när den bakat färdigt och sedan ytterligare efter en timme till när den upplyser om att "nu har jag minsann stängt eftervärmen också". Hur tänkte de? Eller hade de bara otur? Eller skrev marknadsavdelningen en spec som ingenjörerna inte ifrågasatte?

Nu har åtminstone denna apparaten tutat för sista gången och ska inte väcka oss mer - den fick smältlim rakt in i högtalaren.

Griskultingar

Den 13/3 fick vi kultingar. 3 nästan helröda, 2 riktigt röda och svarta, 5 ljusröda och svarta.

Den höll i 7 år och 51 veckor

Man inser att man bloggat förfärligt länge när förra köpet av ny tvättmaskin också finns där, se länk. Med 8 års hårt arbete med arbetskläder, hundfiltar och byggdamm bakom sig kändes det inte riktigt meningsfullt att reparera när den gamla började krångla i elektroniken. På långfredagen åkte vi och tittade ut en ny arbetshäst.

Nu gick det inte helt smärtfritt att ta ut den gamla och sätta in den nya. Vi har bytt toastolen under tiden och i princip gick den inte förbi.
Efter att vinklat bort toastolen så fick vi till slut dem förbi och kunde koppla in och provköra.

Nya miljövänliga tvättprogram är hysteriskt långa, men maskinen väger själv tvätten och bedömer hur länge den behöver tvätta och i verkligheten har det gått betydligt fortare på de program vi provkört än vad displayen först visar.

torsdag 13 april 2017

Potatis i sneda rader 2

Efter att ha varit på slakteriet och hämtat köttlådor och levererat köttlådorna till våra kunder fanns det lite tid över innan det var dags att kvällsfodra djuren. Vädrets makter var nästan på min sida. Med andra ord det regnade inte, men det var mulet, 7 grader och blåste iskallt.

På med mössa, vantar, fleecetröja och jacka och så ut med pärena. Idag var det fler sorter men inte lika mycket av varje sort.  Jag började med att sätta Asterix, Shetland Black och Kestrel.

När det var gjort blev det en snabb paus och sedan kom Olof med ut och hjälpte till. De sista raderna gick i en rasande fart och 1½ timme senare så hade vi även satt Anya, Mayan Twighlight, Mayan Gold, Colleen, Highland Burgundy Red, Kongo, Rödbrokig Svensk, Tersus, Maouri och Ulster Cheftain.

Av dessa sorter så finns det en som mitt hjärta klappar extra för. Rödbrokig Svensk.  Farfar odlade den redan på 40-talet när pappa var liten och bortsett från att den är god så är den så starkt förknippad med min uppväxt, farmors matlagning och min farfars odlande. När farfar gick bort var det ingen som tänkte på att rädda sättpotatisen och sorten gick förlorad för min familj.  

Jag har under flera år försökt få tag i  den igen utan framgång men så förra året fick jag tre pyttepotatisar från Nordgen! 


 

Dessa tre pyttepärer förodlades i kruka inne och planterades så småningom i hink för att skyddas ifrån gnagare. Jag hoppades att jag skulle kunna få fram en liten större mängd sättpotatis. Och det lyckades. I år kunde jag både sätta en lång rad själv och dela med mig av några sättor till min pappa. 


Nu är alla potatisar i jorden och vi har ungefär 500kvadratmeter potatisland som förhoppningsvis ska förse oss och att par till med både matpotatis till nästa säsong och sättor till nästa år. 

Stödfoder eller drivfoder?

Vid denna årstiden pratar biodlare mycket om att fodra bina. Det finns många olika sätt att se på foder, både ur biodlarens och binas synvinkel. Det jag skriver här gäller bara fodring med energi, inte protein (dvs när bina saknar nektar men inte pollen).

Jag anser att man behöver ha tänkt igenom vad man vill uppnå med en fodring, vad är det du förväntar dig att det ska hjälpa mot eller förbättra?

Foderslag

Olika foder ger olika effekt på bina. Ena ytterligheten är om de får hela ramar med täckt foder, den andra är att man simulerar ett drag. På en skala från minst till mest yngelstimulerande kan man sätta ramar med foder, strösocker, foderdeg, honung i burk, sockerlösning i olika koncentrationer och honungsvatten. Tyvärr är bina tjuvaktiga och när det inte finns nektar i naturen så är de alltid benägna till röveri från varandra. Risken för röveri verkar följa ungefär samma skala och endast samhällen som kan försvara sig kan fodras med flytande foder.

Foderförråd

Först är det viktigt att inse att bina aldrig får bli utan mat och att se till att de inte svälter är normalt ditt ansvar som biodlare. Det verkar också som att bina har en viss förståelse för när de har för lite foder kvar och håller då igen på aktiviteten, minskar sin flygning och minskar yngelsättningen. Det är viktigt att inte hamna där.

För mycket foder är inte heller bra, det är i vägen för yngelsättningen. Normalt öppnar aldrig bin täckt foder om det samtidigt kommer in ny nektar så det är inte naturligt för bina att flytta bort det från yngelramarna utan det ligger kvar och blockerar. En fråga som många ställer sig är om bina flyttar upp överblivet foder i skattlådan? Förmodligen gör de det i viss utsträckning, men inte så mycket. Gamla fulla foderramar i yngelrummet hänger normalt kvar orörda hela säsongen tills det blir svält (dvs inte finns nektar i naturen trots att bina flyger).

Syfte

Det finns två huvudsyften med fodring, stödfoder och drivfoder.

Stödfoder

Stödfoder är foder för att bina inte ska svälta. Det är typiskt det socker man ger bina på sensommaren som ersättning för den honung vi tagit. Men det kan också vara foder till en avläggare på sommaren, både i form av flytande sockerlösning, foderdeg eller strösocker. På våren är det vanligt att man ger alla samhällen ett paket foderdeg för att vara på säkra sidan vilket kan vara rätt om man inte vill titta efter eller kan känna vikten av hela kupan.

Drivfoder

Drivfoder är något helt annat. Det är ett redskap biodlaren använder för att lura bina att det pågår ett drag. Om övriga faktorer är rätt för bisamhället så ger drivfoder en kraftig yngelsättning. Målet är att omsätta fodret till yngel så snabbt som möjligt.

Med drivfoder så behöver man tänka efter vad man vill uppnå och även följa upp och se att det verkligen har önskad effekt. T.ex. om man drivfodrar samtidigt som det pågår ett drag har det knappt någon effekt alls, det är något annat som styr om bisamhället växer.

Drivfoder är förenat med vissa risker men också stora möjligheter.

En uppenbar risk är den konstgjort ökade yngelsättningen ger mycket ökad energianvändning, med mer yngel att föda upp och hålla varmt. De kan tvingas ut i för dåligt väder och hämta vatten och de kan få slut på sina pollenförråd. En annan risk om det kommer ett omslag till kallare väder är att de inte kan hålla ynglet varmt och de får en förlust av det värdefullaste de har, yngel.

Man behöver också fundera när bina ska vara starka, dvs när kommer nästa drag som ger honung? Man ska drivfodra i tid så att det hinner bli dragbin, men man måste också vara beredd på att de kan börja svälta innan draget börjar eller om det blir något försenat. Det kan behövas stödfoder efter en drivfodring om inte reserverna var tillräckliga från början.

En drivfodring som misslyckas är farlig för bina.

En lyckad drivfodring däremot ger mycket god avkastning.

  • Det kan underhålla fler bin på en plats än vad naturen kan försörja
  • Det kan ge mer bin i precis rätt tid för huvuddraget
  • Det kan ge fler bin inför vintern


Exempel

I en kall aprilmånad gör drivfoder att de inte stänger ner yngelsättningen och sedan i slutet av maj är det väldigt stor skillnad på bisamhällen som drivfodrats eller inte. På höstraps kan det kanske ge dubbel skörd. Men om april istället är varm och sälgen blommar märks knappt något.

Drivfoder i mars ger starka samhällen tidigt på höstrapsen. Men blir det kallt i april så svälter bina lätt.

Drivfoder i augusti håller igång yngelsättningen i jordbrukslandskapet när den annars går ner när det inte kommer in ny nektar. Det ger starkare samhällen som övervintrar bättre.

Smittskydd

Honung från annan bigård än din egen ska inte användas som foder pga risken att smitta med amerikansk yngelröta. Och finns amerikansk yngelröta i din församling är även din egen honung olämpligt, riskerna är helt enkelt för stora.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis tycker jag man ska tänka efter varför man förväntar sig att det hjälper och man ska veta vad man vill uppnå. Och har man ingen plan eller någon aning ska man låta bli att drivfodra. Stödfoder ska man använda om bina riskerar att få ont om mat och det är betydligt enklare att ge ordentligt på hösten än att komplettera på våren.

tisdag 11 april 2017

Potatis i sneda rader

Idag påbörjades projekt jorda pärer. Jag plöjde fåror med tvåhjulstraktorn (Honda F560) som dagen till ära fick namnet Brunte.  Därefter placerade pappa ut potatisarna men en fotlängds avstånd.


I tre av potatisraderna sådde vi bondbönan  Masterpiece Green mellan "pärena". Den bondbönan har fått  Award och Garden Merit från Royal Horticultural Society så det ska bli spännande att se vad den ger.


Vi avslutade med att kratta över jord så pärer och bondbönor hamnade ca 10 cm under  ytan. De flesta potatis som ska i backen är egna sättor som vi sparat sedan  förra året.  Men vi har köpt en ny sort, Carolus, som ska vara en både god och tålig potatis för ekologisk odling. Den har varit mycket frisk och  högavkastande när den har provodlats i försök i vårt närområde. 



Övriga potatisar som kom i backen idag  var Bintje, Red Emmalie och Asparges. Totalt 9 rader på vardera ca 25 meter så totalt ca 225 meter potatis och 75 meter bondböna så här långt.

Vi har nog satt  ca 2/3 av det som ska i backen. Om vädret tillåter så  fortsätter vi i morgon.