tisdag 7 oktober 2014

Helvetet på Rügen

Lördag 4/10
Resan började inte speciellt bra. Jag hade väldigt ont i låren efter gårdagens start ner till Trelleborg, men framför allt hade jag fått en förfärlig migrän.


Efter att ha sagt Guten Tag till den skyddsvästklädda polizeien vid gränsen rullade en förvirrad svensk ut från färjeområdet. Förrvirringen kom sig av att tyska cykelbanor är mera flexibla än de svenska. Märkligt i ett land som gör allting annat så överdrivet ordentligt.

Så småningom hittade jag söderut på Rügen till resans första stopp, Urban Exploration-mekkat Prora. Prora är semesterkaserner som delvis ligger i ruiner och de är många och långa. Sevärt om man är knäpp. Och nej, jag loggade inte cachen.



Tack vare mina eminenta kartläsningskunskaper hamnade jag på en lååång sandväg upp från stranden. När jag äntligen nådde fast mark satte jag mig i skuggan av en ruin, gjorde en kopp te och tänkte över min situation. Helst av allt ville jag lägga mig ner och dö för att slippa kombinationen migränen från helvetet, motsol och fysisk ansträngning.

Efter lite sms-coachning från hemmaplan gjorde jag det enda vettiga, styrde mot Stralsund. Nu var det ju lördag och fint väder så Rügen var packat med bilar, en enda lång karavan av bilar som kör om på de smala och underdimensionerade ö-vägarna.

Vändpunkten för migränen kom när jag låg i skuggan med solglasögon på, på rygg på asfalten på en rastplats. Jag lyckades förmå mig att fortsätta.


Strax innan solen gick ner körde jag över bron fram Rügen till Stralsund, gjorde lite sightseeing i centrum och började leta sovplats.


Hittade en i mitt tycke utmärkt osynlig plats i ett av klöverbladen till en trafikplats.


Jag ringde hem, jag hade fått ont i ett muskelfäste i höger knä, hade panikont i benmusklerna och hade bara kommit 50 km. Jag hade bestämt mig för göra en sväng runt Rügen istället och ta färjan hem om någon dag. Lina peppade mig att cykla söderut en dag till.

Natten fylldes av bilar, bussar, lastbilar, tåg, ambulanser och en strid ström av folk som pratade i mobilen när de väntade på bussen och precis slutat sitt skiftjobb på sjukhuset bredvid. Osynlig ja, tyst nej.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar