Ode till ett par kängor

Jag trodde och hoppades att denna dagen aldrig skulle komma. Upprinnelsen till detta inlägg är i maj 1997. Sommaren -97 skulle jag åka på min första fjällvandring och jag behövde något på fötterna. Jag hittade ett par Meindl Island-kängor som satt som gjutna på mina fötter och de fick följa med hem. Premiärturen för att gå in dem var från centrala Malmö söderut där jag tittade på bygget av anslutningarna till Öresundsbron för att sedan gå hem genom Limhamn. Det ger lite perspektiv på livslängden.

Tre år senare i juli 2000 hade vi (jag och mina kängor) hunnit med ett antal fjällvandringar och var nu i Norge. Efter 3 dygn i vätande dimma hade lädret töjt sig så att gummikanterna gick sönder och goretexfodret började läcka. Ett märkligt sammanträffande är att just denna julivecka var tillverkningsdatumet för min förra bil, gamla Bettan. Det ger också lite perspektiv på livslängden. Jag trodde historien skulle sluta där och jag köpte ett par nya kängor när jag kom hem (det var dessa som dog i Nepal).

Men de gamla fortsatte som arbetsredskap istället. De har fått renovera hus, biodla, trädgårdsarbeta och senaste åren allt arbete på gården. De har använts många, många gånger fler steg efter än före incidenten i dimman i Dombås i Norge.

NU går det inte längre för nu har de gått sönder på riktigt, bortom silvertejp, det har blivit en stor spricka i lädret fram och så fort jag tar ett steg på fuktig mark sköljer det in vatten. Idag åkte jag för att handla nya arbetsskor. Provade med stålhätta men det kunde jag inte ha, gick till slut hem med ett par Merrell som satt bra.

Efter att ha vaxat dem gick jag rakt ut i stallet och jobbade så de så bara fina ut i några minuter och de ser redan ut som de gamla fast hela.

Nu är frågan, vad gör man med ett par gamla trotjänare som dessa? Det känns så orättvist mot dem att bara slänga dem i soptunnan.