DNF, Bimuseum och gränspassage

Idag steg blodtrycket redan till frukost. Det fanns nämligen inga pannkakor i buffén! Så småningom kom de dock in med nya, dock inte små tjocka utan vanliga. De var i och för sig delikata de också.

Efter att ha tankat geocacher i gpsen styrde vi norrut in i ett småkuperat och brutet landskap med skog och insprängda åkrar. Väldigt vackert och en fin ekologisk reservoar för den flora och fauna som är utdöd i jordbrukslandskapet. Tyvärr fick vi också se ett helt fält fyllt med "Stalin's Revenge".

Många byar är välhållna även om det på sina håll är mera blandat.

Hur tänkte de här? Delat ägarskap eller?

Vi hade två uppdrag idag. Det ena var att passera det europa-kända kärnkraftverket i Ignalina.

Vi får dock skylla på värmeslag och tidsbrist, vi hittade bara till staden, inte kraftverket, trots att jag letat upp det på google maps tidigare. Vi tänkte aldrig så långt som att det kanske fanns en cache där redan inladdad i gpsen, vilket det såklart gjorde. Vi borde varit bättre förberedda, för hade vi kommit på det när vi var där hade vi ändå inte hunnit.

Vårt andra mål var 15 km i andra riktningen, ett bi-museum.

Muséet var dock stängt och var en enda byggarbetsplats, men vi öppnade för oss själva och guidade oss själva runt bland diverse stockkupor, halmkupor, svärmfångstkupor, traditionella kupor och träskulpturer som föreställde både bin och biodling.

Allt är ännu utomhus och vill man åka dit är koordinaterna till entrén N55 24.481 E25 56.732 (vill man smita in bakvägen är det istället N55 24.566 E25 56.576). Det är nog omöjligt att hitta dit utan guide eller gps, det är små oskyltade skogsvägar sista milen.

På väg därifrån letade vi upp en geocache som var gömd i närheten av ett riktigt träd med bin i. Trädet stod vid en ödegård med tillsalu-skylt. Det var väldigt vackert och pittoreskt och lockande - men nej, vi stannar på Björkdala!

På väg därifrån körde vi åter genom gulliga byar.

Det närmade sig kväll och vi siktade in oss på nattkvarter i nästa större stad. Det visade sig bli en betydligt längre resa än väntat pga vägarbeten med ljussignaler under flera mil. Lite vägsalt att binda dammet hade inte skadat.

I Sverige hade nog inte skylthållarna passerat det politiskt korrekta.

Efter vägarbetena passerade vi gränsen till Lettland. Det var bara en skylt, inget annat. Jo och så blev vägen om möjligt ännu sämre.

Ett par mil senare kom vi till landets näst största stad. Infarten var en enkelriktad gata genom bostadskvarter. Det kändes inte riktigt som det var färdigt här.

Staden Daugavpils är en gammal handelsstad med bra förbindelser till St Petersburg, Riga och mot Europa. Från vårt hotell mitt i centrum har vi utsikt mot kyrkkullen där kyrkor som representerar fyra olika religiösa inriktningar samsas.

I morgon far vi antagligen mot Riga.

Sightseeing, geocaching och shopping

Dagen började utan väckarklocka. Vi tog det lugnt och hann nätt och jämnt med frukost innan de stängde matsalen kl 10.

En intressant reflexion är att bitsocker inte verkar finnas i detta landet. Däremot finns det alltid tjocka små pannkakor till frukost och det är väldigt gott med sylt och färskost.

Så småningom tog vi oss ut på en fin men något varm fotvandring runt Vilnius.

Lunchen intogs på en av stadens bästa adresser med utsikt över katedralen. Detta blev den dyraste måltiden hittills, 160 kr tillsammans.

Så småningom träffade vi på flera andra andra geocachare, bland annat ett par var från Finland som letade efter samma ledtråd som vi.

Möte med andra geocachare

Äggmålning

Såklart letade vi även efter geocacher och här slutade det inte så bra, jag fastnade...

Burkjakt

En stor poppel

Efter en drygt 7 km lång promenad var vi tillbaka på det luftkonditionerade hotellrummet. Lina somnade medan jag loggade geocacher och loggade RunKeeper. Så småningom fick jag liv i henne igen, jag tyckte vi skulle åka till ett shoppingcenter! Bland annat ville jag försöka få tag i en ny bilnavigator, den gamla har lite ålderskrämpor som är jobbiga så här på en bilsemester, dessutom kan vi unna oss att ha en i var bil hemma.

Med navigatorns (fortfarande den gamla) hjälp så hittade vi fram till ett köpcentrum som var precis som hemma förutom att vi inte kan språket och priserna är minst 25% lägre. T.ex. fina skinnväskor kostade i storleksordning 1/5 av hemma, medan importerad elektronik är det inte så stor skillnad på. Utbudet var det inget fel på.

Ballongaffär

Det blev i alla fall en ny bilnavigator, 1388 kr här mot drygt 1900 kr på billigaste webshopen i Sverige. Det blev även en ny handbagageväska, vi har saknat en sådan sedan länge. Såklart borde vi passat på att handla mycket mer, men orken räckte inte.

Vi avslutade med pitabröd vid hockeyrinken som ligger mitt i köpcentret.

Lina hittade en ny favoritöl, medan jag fortsätter vara den inbitna Coca-Cola-drickaren.

På väg tillbaka till hotellet invigde vi den nya navigatorn och vi blev helt traumatiserade av vilken förfärlig röst hon fått. Efter en stund lyckades vi dock programmera om den och fick tillbaka den klassiska, vänliga, outtröttliga "Gör om rutt"-rösten som karakteriserar Garmin.

Vi körde en lång omväg för att komma längs floden tillbaka. Strax nordöst om centrum ligger helt oexploaterade gamla ödehus och skabbiga hyreshus. Undrar hur länge de dröjer innan markvärdena bättre kommer att reflektera detta guldläge?

I morgon åker vi rakt norrut, hur långt har vi inte bestämt.

Julafton och ankomst till huvudstaden

Vi började dagen med att gå på marknad. Vi har ingen aning om det är likadan marknad varje morgon, men den var förvånansvärt stor för en så liten stad. Fisk, kött, korv, färska grönsaker, honung, verktyg, reservdelar till cykel, kläder, skor, väskor m.m.

Dessutom fanns det både lock och burkar till honung och såklart köpte jag med mig lite annorlunda lock hem samt även ett par flak nya burkar. En påse bigarråer följde också med till bilen.

Vi körde vidare och i hettan fick det bli ett par depåstopp för glass.

När man kör på landsbygden inser man att Litauen är ett glesbefolkat land. På de bitvis spikraka vägarna (förmodligen dragna av militären under kriget) hände det flera gånger att vi inte såg en enda bil i någon riktning.

Vi hade planerat ett stopp i vad vi hoppades var en biredskapsbutik, men när vi kom till adressen hittade vi tyvärr bara ett bostadsområde. Jag drog mig dock till minnes att det varit en karta på hemsidan så vi började köra runt och leta fritt wifi. efter en stund fick vi napp och mycket riktigt, med en framsurfad karta hittade till butiken på N54 38.849 E23 57.454.

Väl där var det lite julafton. Mellan 30% och 60% billigare än hemma och de hade en hel del av Lysons sortiment (polsk prispressad tillverkare) i lager. Bland annat hittade jag mina favorithandskar och köpte tre par. Provade även några overaller som fick följa med hem liksom diverse redskap i olika storlekar.

Därefter skulle vi ju leta upp två earthcacher. Den korta varianten är att det blev en DNA (Did Not Attempt) och en DNR (Did Not Reach). Den ena var helt enkelt för långt bort på gränsen mot Vitryssland, men den andra gjorde vi ett ärligt försök. Det blev 20 km på tvättbrädliknande rullgrus och när vägen blev mycket sämre och övergick i brant traktorväg körde vi vidare.

Vi hade behövt en spotter (som går ute och rekar var hjulen ska gå), men Lina vågade inte gå av för det var så brant. Oj vad jag saknade gamla Bettan, Passatens underrede var ju redan bevisat "ej uppsprättningsbart". Det gamla talesättet "köp aldrig begagnad bil av en geocachare" kunde inte vara mer sant.

Tyvärr slutade vägen och därefter vidtog ogenomtränglig djungel som inte kändes så lockande med massor av mygg och bromsar i 28C värme. Vi nöjde oss med att fotografera fjärilar och åkte tillbaka samma väg.

Aspfjäril

Med gårdagens körning har det blivit bortåt 10 mil på dessa rullgrusvägar. Men det går inte att köra långsamt, minst 60-70 km/h måste man hålla annars skakar det så mycket att plomberna trillar ut. Jag trodde inte bilar höll för sånt.

Bovete tror vi

Fartkameror är väldigt vanliga, men trafiktempot är lugnt, betydligt lugnare än hemma.

Efter en ännu värre trötthetsattack än igår stannade vi på ett café. En glass och kaffe/te gjorde oss inte piggare utan vi satt snarare och sov i skuggan och vi började fundera på att ta in på spa. Men vi bestämde oss att först välja två nätter på samma hotell i Vilnius och bara njuta av semestern.

Nu sitter vi på ett luftkonditionerat rum och har varit ute och ätit traditionell litauisk mat i den ljumma sommarkvällen och har det riktigt gott.

Gränstrakter mot Kaliningrad

När väckarklockan ringde och vi drog ifrån gardinen kunde vi redan se land. Resan in till hamnen i Klaipeda är dock mycket lång, det finns en långsmal ö som sträcker sig långt, långt norr om själva hamnen som färjelinjen går innanför.

Precis på utsatt tid rullade vi i land och vi programmerade in närmaste bankomat några km bort i bilnavigatorn. Väl där såg det ut som personalingången till hamnen, men vi tog fram OpenStreetMap och vår hand-GPS ledde oss exakt rätt fram till uttagsautomaten innanför dörren i entrén. OSM är ofta helt fantastiskt bra.

Nästa händelse blev dagens första möte med järnvägen, ett 63 vagnar långt godståg passerade. Järnvägsövergångar är annars det mest annorlunda i trafiken här, massor av övergångar med bara ljussignaler och vid dem är det stopplikt, även ute på landsvägar.

Vi fortsatte söderut och österut inåt landet i ett jordbrukslandskap som i början var till förväxling likt hemma.

Men så småningom började det ändra sig lite. Till exempel är det helt galet mycket stork här.

Vi stannade i en affär och handlade lunch och den intogs vid en badsjö utan namn mellan två byar vars namn jag inte kan stava till. Precis när vi klev av bilen hörde jag en fågel jag inte kände igen, men efter en stund gick det upp för mig att det var grannen som höll på att pumpa upp en luftmadrass...

Jordbrukslandskapet förbyttes till skog och nu började det faktum att vi äntligen åkt på semester komma ifatt oss. Lina kunde inte hålla sig vaken och när även jag började gäspa svängde vi in på en liten skogsväg och parkerade i skuggan och sov middag.

Efter tuppluren stannade vi vid en geocache men i värmen var vi för lata för att klättra upp och logga, temperaturen har pendlat mellan 27-28C sedan vi kom iland i morse.

Monument med informationstavla endast på litauiska

Ruinerna från kollektivjordbruken står kvar. På de flesta håll är dock marken välskött även om det finns områden med outnyttjad mark. Det finns mycket ödegårdar, men det är mest byggnaderna som är övergivna.

Vi svängde av från de lite större vägarna och följde gränsen till Ryssland (Kaliningradenklaven) en bit. Vi har inga som helst planer på att söka dagsvisum dit, det räckte med att GPSen trodde vi var på andra sidan floden på ett ställe.

Ryssland i bakgrunden

Vid 17-tiden styrde vi till närmaste större väg och stad. På landsbygden finns varken hotell eller restauranger. I staden Vilkaviskis (som ligger på huvudvägen mellan Kaliningrad och Vilnius) hittade vi ett hotell (endast ett i hela staden). Och efter att ha kört runt och letat matställe och bara hittat två take-away-kebaberier så fick det bli middag på hotellets restaurang. Fortsätter det så här blir det svårt att göra av med pengar på denna resan, ingen som vill ha dem och allt är väldigt billigt.

Lite förvånande fungerar inte engelska i kommunikation ens med yngre människor. Vi är hänvisade till teckenspråk och ovanan vid utländska turister märks, vissa är faktiskt inte helt lämpade för sina servicejobb.

I morgon åker vi mot Vilnius, får se om vi kommer fram. Vi har två earthcacher och en biodlingsbutik vi ska försöka hitta längs vägen dit.

På Östersjön

Resan började med något mycket anmärkningsvärt, vi var resklara i förväg, det han nog aldrig hänt tidigare. Linas föräldrar och moster är så snälla att de har ställt upp som djurvakter och bor i vårt hus medan vi är borta. Det har varit mycket att förbereda, men vi kom iväg och hann både tanka och göra ett par ärenden på vägen.

Färjan går från Karlshamn på kvällen.

Incheckning senast 2 timmar innan och ärligt talat kändes det som att vi redan lämnat Sverige - pass, biljetter och registreringspapper kollades flera gånger.

Dagens selfie

Egen landningsplats

Sol i väntan på avgång, Hanö i bakgrunden

Då var vi flott

Efter en middag i restaurangen ombord där vi förundrades över att vi hade mycket bättre mobiltäckning 10 km ut till havs än vad vi har hemma vaggades vi så småningom till sömns över ett lugnt Östersjön.

Ej förnyelsebart material

Denna sommaren har jag testat (oisolerade) skattlådor i trä. Trots den mycket lägre prislappen blir det dålig ekonomi, yttersta ramarna fylls inte på samma sätt som i en isolerad låda och därmed får jag binda upp 20% mer lådor, ramar och vax. Och jag vill inte ens tänka på den ekonomiska förlusten ifall det går åt mer energi/honung för bina att hålla rätt temperatur. Jag testar BeeBox nästa år och ska försöka övervintra några på det.

Det känns lite sorgligt, jag såg framför mig att jag skulle gå över till kupor helt i förnyelsebart material (trä) men det skjuter jag på framtiden.

Fortsatt rapport från kursen

Av de 14 avläggarna blev 10 äggläggande i början av förra vecka, omkring den 7/7 (ca 14 dagar efter kläck) och syntes tydligt den 13:e, dvs 20 dagar efter kläck.

Av de kvarvarande 4 hade 1 en tillsättning av parad drottning där buren trillade bort, de hade fött upp en egen som inte är äggläggande.

Av de kvarvarande 3 hade 1 förlorat sin drottning vid parning. Den avläggare än nu sammanslagen med den ovan.

De kvarvarande 2 har fött upp egna drottningar.

Som vanligt överraskar alltid bina. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har råkat ut för att göra avläggare där drottningar kläckts (pupporna var normalt utkrupna) men sedan försvunnit såpass tidigt att bina haft möjlighet att föda upp en ny drottning. Och nu händer det i två samhällen, både gjorda från samma ursprungssamhälle (3:e från vägen).  Den tredje avläggaren från det samhället blev äggläggande precis som den skulle.