Drivor av sten, gravar, kalk och snö

Det visade sig att vi hade bara betalat för en natt på hotellet - till stockholmspriser, med tradig mat, oengagerad personal, internet med så usel hastighet att det inte ens gick att söka på google och dessutom bara i lobbyn. Det värsta är väl att vi inte ens vet vad hotellet hette så vi kan inte varna någon för det...

Vi checkade ut i morse men höll ändå till hela dagen i och omkring Pamukkale. Vi började med att titta på de vita avlagringarna nerifrån

Sedan åkte vi upp och började den långa marschen.

Varför det? Jo, ovanför det vita berget ligger en romersk ruinstad, Hierapolis. Denna blev fram till 80-talet delvis förstörd av lyxhotell som började byggas. När UNESCO gjorde världsarv av de vita klipporna revs hotellen och större vikt sattes vid att även bevara ruinerna. Detta betyder att man numera inte får köra bil alls inom det ovanför klipporna som är den gamla ruinstaden.

Ruinstaden är nästan 2,5 km lång och vi gick hela fram och tillbaka. Den gamla staden hade i princip inget mer än termalbad och unik miljö och levde på turismen redan på romartiden. Efter perioder av sämre konjunktur och jordbävningar övergavs staden helt i början på förra milleniet.

Vandringen börjar på kyrkogården.

Gott om ödlor kilade fram mellan ruinerna.

Likaså gräshoppor.

En trött turist.

Vad är det då för något som ger allt detta vita? Lite förenklat kan man säga att det är varmt kalkhaltigt vatten som strömmar ut ur ett flertal källor och när det kommer ut så ändras sig kemin så att kalk fälls ut, ungefär som i botten på en kastrull. Resultatet är fantastiska vita klippformationer, dock är bassängerna inte helt naturliga, människorna har i årtusenden hjälpt till att omväxlande låta vatten strömma över olika partier så att inte alger mm växer över utan periodvis hålls det torrt.

En överkalkat tallkvist.

Efter att ha tittat närmare på det vita i ett parti där man får gå i kalken lunchade vi och sedan blev det mera gammal sten, närmare bestämt den gamla teatern som låg ovanför. Nu var det väl kanske egentligen cachejakt som hägrade, men det visade sig att cachen t.o.m. låg utanför området så vi kom aldrig dit.

Lina ville fotografera mig som staty, det blev inte så lyckat, jag kom varken upp eller ner, stenen var för smal och hög, statyn liknade nog mest en säl.

Hög tid för en kopp kaffe,

och då hände något man inte är så van vid - Lina fick så varmt kaffe att skeden smälte!

Sedan var det dax för oss att själva hoppa i Cleopatras källa. Det finns ett termalbad kvar på platsen, det är natursten och ruiner på bottnen. Vattnet håller 35 grader och är kolsyrat så det bubblar i badet, större delen är inte så djup men där vattnet kommer upp är det ca 5 meter. Märklig känsla att bada i varmt, kolsyrat vatten tillsammans med vad som kändes som en miljon ryska turister.

Det finns formationer som vi inte kunde begripa vad det är eller hur de skapats som t.ex. ett krokigt stendraperi med en vattenkanal högst upp?

I fjärran kunde vi se bergstoppar med snö (riktning 150 grader och 215 grader).

Dagen bjöd på sol från gryning till skymning och gissningsvis 25 grader varmt och ikväll sover vi på ett nytt hotell några km norr om Pamukkale, närmare bestämt 200 meter från http://www.geocaching.com/seek/cache_details.aspx?guid=e582a0a3-3f1a-4370-8f85-dc39b7e6fc1b i Karahayit. Detta hotellet kostar 1/4 mot det igår och har midre lyxig framtoning men ungefär samma standard och väldigt tillmötesgående personal och god mat - och bättre internet även om det inte finns på rummet.

Efter att ha tagit ett kvällsdopp i poolen kan vi berätta att det positiva man kan säga om vattentemperaturen var att det var svalkande på våra lätt rödbrända vikingskroppar... Maten avnjöts vid poolkanten.

 Just nu sitter jag i kvällsmörket på balkongen och lyssnar på cikadorna och syrsorna. I morgon åker vi antagligen västerut.