tisdag 16 maj 2017

Proteinbanken

Bina är blomtrogna men det kommer med en dold kostnad - ensidighet i kosten. En av mekanismerna som bina utvecklat under årmiljonerna för att hantera detta är något jag kallar proteinbanken. Om bisamhällena står för tätt eller om det är kallt eller torka så finns det för lite pollen generellt. Även för detta hjälper binas eget proteinförråd, åtminstone ett tag.

För några år sedan läste jag denna utmärkta artikel, http://scientificbeekeeping.com/fat-bees-part-1/, och det var en ögonöppnare för mig och min syn på bisamhället.

Mekanismen är att bina kan lagra protein i fettkroppen, huvudsakligen i ämne som heter vitellogenin. Det kan närmast beskrivas som äggula, dvs något bina kan göra allt möjligt av. Ämnet är inte bara protein utan även fett och kolhydrat, det är därfor kroppsdelen heter fettkropp.

Förenklat kan man säga att nykläckta bin äter pollen och bygger upp sin reserv av vitellogenin. När de matar larver förbrukas deras vitellogenin. Mycket förenklat kan man säga att när deras vitellogenin tar är slut blir de dragbin. Dragbina behöver istället bli matade med protein för att klara sina veckor i fält, men bisamhället vågar inte skicka med dem några reserver, det är för dyrbart.

Med detta i bakhuvudet så kan man få en ny syn på binas åldrande. Det är inte hur många dagar gammalt det är som säger hur lång tid biet har kvar att leva utan det är snarare hur många dagar det har arbetet som säger hur lång tid biet har kvar att arbeta. Det är mängden vitellogenin det har kvar som är biets verkliga ålder. Livslängden är alltså brukstid snarare än kalendertid.

Detta är en förenkling men det hjälper mycket att förstå bisamhället om man tänker att bin som inte jobbar förbrukar inte vitellogenin och åldras därmed inte.

Detta gav mig en helt ny syn på både draguppehåll på sommaren, på vinterns längd och på ynglets värde. Eftersom bina investerar delar av sina liv att föda yngel inser man att det är mycket kostsamt och värdefullt för bisamhället. Det är alltså inte bara insamlade resurser som pollen som går åt.

Å andra sidan ett draguppehåll på sensommaren som stänger ner yngelsättningen är inte lika katastrofalt som jag trodde. Jag levde i tron att kom det inget drag på 1½ månad på sommaren så var alla bina i princip döda. Av erfarenhet vet jag att så är det inte och här finns förklaringen. Motsatsen är då om man istället har tagit yngel till avläggare så finns det inga reserver av lagerbin och bisamhället måste ha möjlighet att återuppbygga sin proteinreserv - proteinbanken annars klarar de inte vintern.

Det finns alltså en eftersläpning i detta. Man kan inte se någon större skillnad på ett samhälle som fått allt sitt yngel borttaget eller ett samhälle som haft stopp i äggläggningen. Men det är en dramatisk skillnad i vilken kapacitet de har att utvecklas.

Här kommer även biets förmåga att hantera olika pollenkällor och draguppehåll in. Det tär på vissa resurser, men så länge inget tar slut kommer man knappt att märka det.

Alla sorters pollenersättning inte är fullvärdiga och av otillräckliga sorter byggs det upp en brist-skuld. Det märks inte om det kommer in balanserat protein i tid men utvecklingen stannar tvärt och med förkortad brukstid (livslängd) på enskilda biet om verklig brist uppstår.

Här kan man bli lurad av pollenersättning. Historiken påverkar hur bisamhället utvecklas även med samma pollenersättning. Dessutom en obalanserad pollenersättning som inte täcker alla behov verkar ändå fungera bra ett tag, sedan inte alls.

Ett bisamhälle som blir yngelfritt på grund av förlorad drottning har allt sitt vitellogenin kvar en tid.
Ett bisamhälle där man tar bort alla yngelramar hamnar i kris och tar månader att hämta sig.

På bilderna har jag försökt göra ett exempel på proteinförrådet i ett samhälle som först förlorar sin drottning, sedan förlorar sitt yngel. När drottningen förloras så slutar uppmatning av yngel och en stor mängd bin gör inte av med sitt protein. När ny drottning åter finns så går det snabbt att mata upp yngel. Blir bina däremot av med sitt yngel så blir de av med en stor del av samhällets protein samtidigt.





Vinterbin är de bin som inte har börjat sitt arbete innan vintern. Men ett bi är inte moget direkt när det föds utan behöver lite mer protein för att vara redo och så länge det kommer in pollen kommer nya vinterbin att bli färdiga. Dessa bin på lager är redo att sätta igång med sysslorna på våren när pollen och nektar åter kommer in.

I andra klimat finns exakt samma som vinterbin men där kan man kalla dem "torkbin" istället. Funktionen är att vara beredda att börja jobba när torkan/vintern är slut. Torka är inte lika förutsägbart som vinter så bina har i sig att alltid ha ett mer eller mindre stort lager av uppmatade bin som aldrig jobbat, beredda att hugga i när förhållandena blir bättre.

fredag 5 maj 2017

När det inte blir som det var tänkt, ett försök att rädda vitlök.

"1N73LL1G3NC3 15 7H3 4B1L17Y 70 4D4P7 70 CH4NG3" - 573PHEN H4WK1NG står det på tröjor som just nu marknadsförs hårt på bla Facebook. Stämmer det så är odlare himla smarta. Vi har genom alla tider anpassat oss och modoifierat våra metoder. Som ni alla vet så är det inte alltid det blir som det var tänkt och man får hitta på någon annan lösning eller annat användningsområde.

I fjol inledde jag sommaren med att bli sjuk pga feltillverkad medicin. Nu mår jag bra igen men  förra sommar var inget vidare och ogräset vann i landet. Lite avkastning gav det även om kvickroten växte igenom de täckta bäddarna och det var svårt att hitta lök och vitlök bland allt ogräs när det var dags att skörda.

Jag trodde att jag lyckades men icke. Jag hade missat att ta upp en hel rad vitlök och den grodde fint som ett pärlband med tussar i ogräsbädden nu på vårkanten.


Då kvickroten har tagit fäste har vi bestämt att låta grisarna lösa ogräsproblemet åt oss i köksträgården. Grisar är inte speciellt förtjusta i vitlök utan kommer nog mest böka sönder tussarna. Att förstöra vitlöksplantor svider i en odlarsjäl så jag beslutade mig för att testa att ta upp och flytta plantorna till det stora "landet" på 5000kvadratmeter.


Fördelen med flytten bli att varje planta får bättre plats och mer näring att tillgå när de står en och en. Chansen att det blir en klyftad lök borde öka dramatiskt. Jag gav mig ut med grepen och grävde upp tussarna. Det blev en hel hink full med plantor och lukten av vitlök skrämde nog bort alla vampyrer i grannskapet! Jag är inte riktigt hundra på vilken sort men förmodligen Clédor


Så här ser det ut när en hel lök har grott i backen. Innan utplanteringen kommer jag dela och skaka av jorden för att vara säker på att inte få med kvickrot till nya landet. Det är i princip ogräsfritt efter att grisarna har bökat där i omgångar de sista 2 åren.  Med Bruntes hjälp  (Honda tvåhjulstraktor med kopplad kup-plog) gjorde jag en ca 15 cm djup fåra där jag placerade de drygt 200 vitlöksplantorna lutade åt ena sidan.


Därefter krattade jag över jord först från ena hållet så rötterna täcktes och plantan stod på sned.


När det var gjort vände jag och krattade tillbaka så att plantorna reste sig upp.



Naturligtvis borde jag ha vattnat men arbetet på mitt hundtrim kallade. Jorden var rätt fuktig i botten så förhoppningsvis klarar det sig ändå annars får jag vattna senare. 

Nu är det bara att vänta och se vad det blir av detta sätt att rädda det som blev fel förra året. Det värsta som kan hända är att alla plantorna dör. Då har jag slängt bort ett par timmars arbete. I bästa fall kommer jag ha massor av vitlök. Egentligen hoppas jag på ett halvlyckat resultat där lökarna växer till men inte klyftar sig. Det vore helt klart  trevligt men massor av runda vitlökar, de är lättare att skala! 

För er som inte lyckades läsa det som stod överst så är det ett citat från den teoretiske fysikern Stephen Hawkin - "Intelligence is the ability to adapt to change." "Intelligens är förmågan att anpassa sig till förändring" på svenska. En bra beskrivning på oss som odlar eller hur! 

tisdag 2 maj 2017

Eartway enradig såmaskin och så några potatis....

Jag vet att jag inte skulle sätta fler potatis men Min farfar sa alltid "Betäter sättter man på 1a maj" Så bara för att lyda hans råd så satte jag 25 meter till! Denna gången Lintzer Delikatess, Andrea, Mandel (troligtvis) och två okända matpotatisar en rödskalig och en vitskalig för att fylla raden.




När det var gjort var det dags att inviga min nyinköpta Earthway. En enradig handputtad såmaskin. Det finns ett antal skivor till för olika plantavstånd och olika  fröstorlek så det gällde att hitta den som matade morotsfrö bäst.



Det var lite pyssel att komma igång, då jag aldrig har använt en sådan tidigare, men sedan var det bara att köra på. Jag var djupt koncentrerad då maken passade på att knäppa av denna bild.


Även om det hade varit bra med en något jämnare bädd så gick det utmärkt att köra över harvsträngarna. Vi får försöka hitta en fingerharv att sätta efter storharven i framtiden.

På mindre än 30 minuter sådde jag 6 rader a 25 meter  och om allt vill sig väl så blir det  knappt 6000 morötter av detta. Förmodligen behövs det gallras lite då såavståndet  är 2,5 cm. Men det kan man nog vänta med tills man kan ta det som ska gallras som minimorötter. Sista raden blev nog lite ojämnt sådd då fröna började ta slut och maskinen förmodligen matade lite oregelbundet.  Men överlag känn det som om detta var en bra investering nu när vi har 5000 kvadrat att odla.

Nästa lediga stund med hyfsat väder blir det till att så resterande morotsorter. Om inte all odling går åt totalt åt pipsvängen lär vi kunna hålla hela släkten och alla grannar med morötter och mata grisarna också!



Igår fick jag också börja njuta av belöningen för allt odlande. De första två rädisorna skördades. Inte mycket men tillräckligt för att hålla motivationen på topp!



tisdag 25 april 2017

Att föröka upp genbankspotatis

Den nordiska växtgenbanken Nordgen ger varje år privatpersoner möjlighet att köpa en lite mängd frö, lökar eller potatis av sorter som de förvaltar i genbanken. Och jag brukar passa på att köpa ett par sorter.  Man får tre pyttepotatisar  som är odlade i labb i smittfri miljö. Tanken är sedan att man själv ska föröka upp potatisarna så att man året efter har egen sättpotatis.


I år föll valet på följande tre sorter (Text och bild från Nordgen):



ELSA
Framtagen vid Sveriges Utsädesförening 1948. Odlas fortfarande i liten omfattning i sydöstra Sverige. Sen matpotatis med ovala, släta knölar med grunda ögon. Ljusgul köttfärg, ofta något flammig. Relativt god motståndskraft mot kräfta, bladmögel, brunröta, krussjuka, vanlig skorv och Phoma. Svagheten är dess mottaglighet mot rostringar. God kokkvalitet och fast konsistent.


RAUDAR ISLENSKAR (Gammal Svensk Röd)
Mycket gammal lokalsort och ev. den första som kom till Island 1760. Anses vara en av de sorter som Jonas Alströmer hade med sig från Holland och Frankrike 1720-1730. Odlades också i Finland, Norge och Sverige. Medelsen, sätter många knölar. Rundkorta ovala, lite tillplattade knölar med djupa ögon. Gult kött, ofta med rödfärgade kärlsträngar. Kan uppnå mycket hög torrsubstanshalt och är mycket välsmakande med sötaktig smak. Motståndskraftig mot kräfta, vanlig skorv, stjälkbakterios och mop top.

   


HANKKIJAN TUOMAS

Framtagen vid finska Hankkija Plant Breeding Institute 1975. Medeltidig, mjölig matpotatis med ljusgul till gul köttfärg och grunda ögon. Skörden oftast riklig men sorten är ofta småfallande. Knölformen oval och enhetlig. Välsmakande och med högt stärkelseinnehåll. Har överlag god motståndskraft mot olika sjukdomar.

Då  potatisarna är små så förgror jag dem inne i små krukor som första steg. Jag lägger potatisen på jorden och trycker ner den så ca halva potatisen ligger under jord.  Därefter vattnar jag lite. Krukan ställs ljust och i ca 15 grader. I år hade potatisarna fått vänta lite på att bli satta och legat lite varmt så de hade fått långa groddar.

Vill man få ut extra många plantor kan man bryta av en del av groddarna som kommer och plantera dem  i jord så utvecklas de till en ny planta. Detta blir en vegetativ förökning och blir sortäkta potatis även om man inte satt en knöl. Groddarna petar man bar ner i jorden. 


Man kan också dela potatisen och på så sätt få fler potatisplantor, så länge man har ett groddöga på varje bit. Det väljer jag att inte göra på så här små potatisar även om det går. Däremot gör jag ofta så på riktigt stora sättpotatisar som sak ut i landet. I själva verket är potatis så livskraftig att om du skalar potatisen tjockt kan du äta potatisen till middag och sätta potatisskalet för att få potatis plantor att sätt ut i landet!

När potatisarna har börjat gro i sina  små krukor sätter jag dem   i  20 liters hinkar med dräneringshål i botten.  Jag fyller ca 10cm jord i botten sätter potatis och jordklump från krukan på jorden och täcker så att blasten precis sticker upp. Allteftersom  blasten växer fyller jag sedan på jord tills hinken är full. 

Att odla i hink är inget jag normalt gör med potatis men vi har mycket sork som gärna tar sig ett smakprov på allt som växer under jord. Inget stort problem när man har flera meter av en sort i landet men helt förödande när man bara har ett fåtal små sättor. Så hinkodlingen av genbankspotatisen är  ett sätt att öka chansen att ha en större mängd sättor till nästa år. Fjolårets hinkodling av potatisar från Nordgen resulterade i 30-60 sättpotatisar av varje sort så i år har det blivit långa rader i landet av Svensk Rödbrokig, Tersus och Kongo.

fredag 21 april 2017

Protein eller energi?

Förenklat kan man säga att bin äter tre saker, pollen, nektar och vatten.

Näringsämnen

Pollen är grundstommen och är huvudnäringen för bina förutom energi och det fyller binas behov av proteiner, fetter, vitaminer och mineraler. Det är pollen som bygger upp cellerna.

Nektar ger energin som krävs för att driva cellerna när de väl är uppbyggda. Det fungerar även som flygbränsle och som värmebränsle för bisamhället. Nektar innehåller små mängder mineraler och vitaminer men det är osäkert om detta har någon betydelse för bin som samtidigt har tillgång till pollen.

Vatten behövs för att ge rätt konsistens på fodret och är även en källa för mineraler.

Vad är bäst?

Bina är vad man kallar supergeneralister när det kommer till maten. De kan äta pollen och nektar från nästan vilka växter som helst och kan ta tillvara nästan vilka sockerrika växt- och fruktsafter som helst (se länk i slutet av texten).

Pollen

Tack vare att det normalt finns en så stor variation i pollentillgången så blir binas fulla behov av olika aminosyror och fetter tillgodosett. Men bina blir ändå lätt blir lurade av olika pulver, t.ex. kan man ibland se bin rulla sig i sågspån i tron att det är något näringsvärde. Majsmjöl från viltfoderplatser har mina egna bin hämtat hem massor av. Detta har ringa värde för dem. Bina har en naturlig reserv för att klara sig mellan olika sorters drag. De får inte brister förrän de haft en ensidig diet en längre tid.

Nektar

Det är lika naturligt för ett bi att hämta nektar från en blomma som att slicka ett klibbigt blad efter bladlöss eller att dricka fruktsaft från ett övermoget hallon. Bina tillsätter enzymer som spjälkar nektarn och ger den antibiotiska egenskaper. Därefter torkas den behandlade nektarn och lagras in i celler som honung. De antibiotiska och eventuellt andra hälsobefrämjande egenskaperna kommer alltså inte från blommorna utan är något bina tillför. Däremot har det mesta av doft och smak sitt ursprung i källan. Fruktsaft, blomsternektar eller honungsdagg ger olika smak.

Socker

Vad händer då när bina blir matade med sockerlösning gjord på strösocker? Ur binas synvinkel är det inget annat än ett mineralfattigt drag av en sockerhaltig saft. Den spjälkas, torkas, får enzymer och lagras in som vilken honung som helst.
Därmed inte sagt att sockerfodret är helt likvärdigt. Avsaknaden av mineraler och vitaminer kan ha betydelse för binas flora av mjölksyrabakterier i magen, men det skulle lika gärna kunna vara vattnet i sockerlösningen som är orsak till eventuella skillnader. Troligtvis är det skillnad på brunnsvatten, klorerat kranvatten och destillerat vatten. Det enda man kan säga säkert är att pollen har en avsevärt mycket större betydelse i dessa sammanhang än i vilken form biet får sin energi.
Ur vårt perspektiv så saknar den inlagrade "sockerhonungen" nästan doft och smakar väldigt lite, mest bara sött. Men det som lagras in i cellerna får samma antibiotiska egenskaper som annan honung, egenskaperna är ju till för att göra den lagringsduglig för bina.

Fördjupning

Om man vill läsa mer om binas näringsbehov är en bra och lättillgänglig artikeln denna på Beesource. Här finns även lista på sockerarter bina inte kan tillgodogöra sig.
http://beesource.com/resources/usda/honey-bee-nutrition-and-supplemental-feeding/
På Alingsås Biodlareförenings hemsida har Curt Augustsson också ställt samman en mera omfattande beskrivning av binas näringsbehov för den som vill veta mer
http://kupan.se/?page_id=214

lördag 15 april 2017

Nu har den tutat färdigt!


Jag hyser ett stort förakt för mina ingenjörskollegor som konstruerar konsumentelektronik som tutar som fan titt som tätt. Testas inte prylarna utanför labbet? Många prylar piper när strömmen kopplas på, det är mycket irriterande när man bor på landet och har svajigt elnät och man vaknar helt i onödan och får reda på att "nu har vi spänning".

Men det som verkligen fått mig att tappa tron på ingenjörskonsten är en bakmaskin som marknadsförs med att "ställ in timern och vakna till doften av nybakad bröd". I verkligheten vaknar man första gången till ett jävla tutande efter en halvtimme när man kan hälla i nötter, sedan två timmar senare när den bakat färdigt och sedan ytterligare efter en timme till när den upplyser om att "nu har jag minsann stängt eftervärmen också". Hur tänkte de? Eller hade de bara otur? Eller skrev marknadsavdelningen en spec som ingenjörerna inte ifrågasatte?

Nu har åtminstone denna apparaten tutat för sista gången och ska inte väcka oss mer - den fick smältlim rakt in i högtalaren.